Love, Life & Happiness

På tsunamins minnesdag tar ödmjukheten ett omfamnat grepp om mig och jag väljer att tillägna den här dagen att reflektera över livets skepnader och den tacksamhet jag så innerligt känner.

 

Förmiddagstårarna har torkat efter inslagen om familjerna som överlevt tsunamin. Den respekt jag känner för deras livshistorier är otroligt stor och jag har en gigantik fascination över deras sätt att förena sorg med lycka. Jag har oerhört svårt att föreställa mig chocken när familjemedlemmar, anhöriga och vänner omkommer under så fruktansvärda omständigheter. Att föreställa sig sitationer när livet förändras på ett ögonblick i vetskapen om att man förlorat det allra käraste man har. Hur lever man vidare och finner lyckan igen utan att drabbas av dåligt samvete?

 

Som mycket annat är allting relativt i livet och trots att man själv upplever svårigheter så finns det som bekant alltid de som har det betydligt värre. Jag menar inte att vi skall förminska vår egen situation men på något vis behöver vi lyfta blicken och se bortom horisonten. Istället för att slösa energi på vardagsproblem och relationer däromkring som vi ändå inte kan förändra borde vi vara tacksamma för det vi faktiskt redan har. Vänta inte tills katastofen är ett faktum för att lära dig uppskatta allt det vackra vi har omkring oss. Lev idag, det kan vara den sista i ditt liv. Vänta inte med att förmedla kärlek, omtanke och värme. Möjligheten kanske inte kommer i retur. 

Älska som om varje dag vore den sista, du kommer aldrig att ångra dig.

 

Min egen tacksamhet utan inbördes ordning är kärlek, hälsa, trygghet, lärdom, kraft, lugn, stillhet och harmoni. Detta applicerar jag varje dag i mitt liv till de som står mig nära. Med min historia tar jag ingenting för givet längre. Jag lärde mig uppskatta livet när jag höll på att förlora det, när jag fullständigt dog inombords och lång senare återuppstod i en helt ny skepnad. Jag förväntar mig inte att medmänniskor skall förstå vare sig min tacksamhet eller mina val i livet. Men likt alla andra överlevare förtjänar jag att bli respekterad för den person jag är idag. Katastrofer förändrar, trauman förändrar. Det är en naturlig del av livet som jag tror många har svårt att acceptera, särskilt som utomstående. Av just den anledningen är det min största övertygelse att vi som drabbats av svårigheter kämpar i motvind då omgivningen varken förstår eller delar vår inre resa. Acceptansen tar tid, men livet går åtminstone vidare.

 

Jag har så många förebilder, så många människor som inspirerar mig i min egen utveckling och jag hoppas innerligt att jag en dag skall kunna inspirera lika många människor i retur. Vi bär alla på en intressant livshistoria och genom att tillvarata inre lärdomar i kombination av tacksamhet och livsglädje kan vi alla vara förebilder. Inte bara som föräldrar i uppfostran av våra barn. Utan som äkta människor. 

 

Tacksam. Från djupet av mitt hjärta.

All kärlek / Cecilia